Schlager var en månadstidning som skrev om den populärmusik som låg i tiden. Jag prenumererade på tidningen i början på 80-talet. Det var bl.a. musik- journalisten Håkan Lahger som låg bakom Schlager. Schlager skrev insiktsfullt, analytiskt och utan rädsla om band, konserter och skivor, både svenska och utländska. Jag lärde mig mycket av tidningen. Men man kan också rikta kritik mot den här typen av musikjournalistik. I boken "Elektriska drömmar - författare skriver om rockmusik", som gavs ut av Schlager, ges sista ordet åt Ulf Lundell, som öser galla över alla rockskribenter. Det var ju också Lundell som myntade uttrycket: "Bakom varje rockskribent döljer sig en misslyckad rockmusiker". Schlager hade inte alltid rätt. Sett så här i backspegeln minns jag t.ex. hur man högg rejält i sten den gången man recenserade en Ramoneskonsert i Sverige, och avslutade med orden att det inte var äkta musik, och att man nu skulle gå och lyssna på något som verkligen var på riktigt, nämligen en konsert med Eldkvarn. Vilken journalist skulle våga skriva så om Ramones, så här 30 år efteråt?

Pub Bastun i hamnen i Mariehamn på Åland har ett gott rykte bland musiker i Sverige och Finland. Puben är som namnet säger en gammal bastu från badhusepokens dagar i början på 1900-talet. Jag började aktivt hänga på Bastun någon gång efter att jag fyllt 16 år. Det var främst ryktena om Herr Marmelad och hans skorpors spelningar som lockade mig dit. Jag fick se bandet och även dess efterföljare Mr. Soul and his Marshmellows. De blev nästan, i likhet med Anders F. Rönnblom, stamband på Bastun. I början stod jag mest på Bastun och trynade längs väggarna, som en manlig panelhöna (panelhane?), senare kom jag själv att stå på scenen också. Puben gör skäl för namnet. Stämningen är svettig och intim. När man röjer som värst på dansgolvet får man vara försiktig så att man inte får en gitarr i ögat. Listan på band som jag spanat in på Bastun kan göras lång. Förutom dem jag tidigare nämnt någonstans minns jag speciellt: Von Lyx, Strindbergs, Giant Steppers, Spion 13, Sky High, Insekt, Hellens hårband, Managing Directors, Paul Oxleys Unit och en hel del åländska band. Får bara instämma med det finlandssvenska rockbandet Allright band, som sjöng: Hey hey my my, Pub Bastun på Åland will never die.

När jag började aktivt köpa svensk rockmusik på vinylskivor på 80-talet var det inte skivor som var producerade av de stora skivbolagen som intresserade mig, utan små, alternativa skivbolag såsom Silence, Plattlangarna, Mistlur och Amalthea. I Finland var det Love Records igen, och senare även Poko records, som stod för den nya, fräna rocken och popen. Det ingick i dessa skivbolags ideologi att bry sig om den musik och de musiker som man gav ut, istället för att tänka på att göra så mycket pengar på dem som möjligt. Att skivbolag var musikkapitalistisk politik visade många band som tog ställning textmässigt under den här tiden. Jag tänker på Sex Pistols låt EMI och Stiff Little Fingers Rough Trade. I Sverige var den stora fienden inom musikbranschen Abbas producent Stikkan Andersson, som styrde och ställde med sitt skivbolag Polar. Han fick också ofta på nöten av de radikala musikerna. Jag tänkte aldrig så mycket på varifrån skivan som jag köpte kom när jag gick till affären, men det råkade sig så bara att min musiksmak sammanföll med den musik som producerades på de små, oberoende skivbolagen. På en LP som heter Sveriges största singel samlades en del av dessa tidiga indie-artister. Skivan producerades av Mistlur.

Det var två musikprogram på radion som jag främst lyssnade på på 80-talet. Det var Ny våg och Radio Västindien. I Ny våg presenterades främst punk och new wave från Sverige och i Radio Västindien var det reggae, salsa, soca och calypso från Karibien. Jag var ofta beredd vid kassettbandspelaren och bandade in den spännande musiken. Många band fick jag ett hum om just via de här radioprogrammen, och samtidigt var det så skönt att bara ligga i sin säng och koppla av till musiken efter en lång och tung skoldag en sysslolös kväll. Det kändes som att det hände saker på musikfronten just då - idag verkar allting vara så mainsteam och så europopinriktat. Rätta mig om jag har fel!

Jag minns att jag hade ett rock against racism-klistermärke på min gitarr när jag gick i Ålands folkhögskola 1984. Förstod inte då att RAR uppstått som ett musikaliskt ställningstagande till att Eric Clapton och David Bowie uttalat sig rasistiskt om Storbritanniens immigrationspolitik. På en konsert som RAR ordnade 1978 i London kom det 25 000 människor. Såg i morse då jag väntade på tåget att någon klistrat upp affisher med Finlands flagga ovanför varje bänk på perrongen i Esbo centrum med uppmaningen att den 6.12. på Finlands självständighetsdag komma till centrum av Helsingfors för att demonstrera mot Finlands flyktingpolitik under devisen "Stäng gränserna" och "Ett säkert Finland". Senare på dagen var alla affischerna nedrivna. Var finns den musikaliska motreaktionen mot rasism och främlingsfientlighet idag?

Den typ av dansinriktad reggae som kom att kallas dancehall blev snabbt populär på Jamaica. Dancehall-reggae framfördes av DJ:s som kunde mixa soundet, eller dubben, på ett makalöst sätt, samtidigt som de pratade fram, eller toastade, aktuella texter om dagsläget på Jamaica eller bara berömde sig själva på alla möjliga sätt. Produkten blev mestandels ganska så kul. Det fanns äldre toastmasters såsom Big Youth, som inte var lika snabb i truten som yngre kolleger, typ Yellowman. Jag köpte på mig ganska många av de här reggaediskjockeyna från Jamaica. Trenden spred sig långsamt även till Sverige, där det fanns en DJ, som kunde toasta reggae, då när det begav sig på 80-talet, nämligen Duke of Zion, alias Oledotun Adebayo, som kommit upp i Sverige från London i en raggarbil, började skriva i Schlager, grundade banden Zion Steppers och Giant Steppers, vann ett toastmästerskap i Stockholm samt fick vara förband åt The Clash på Isstadion i Stockholm 1981. Den märkligaste och roligaste skiva som jag någonsin ägt är Zion Steppers Dread inom Stockholm. Duken gästade Pub Bastun på en svettig reggaesession då jag var som mest torsk på musiken. Ingen annan än han förstod väl vad det var för "skanking" som någon åländsk reggaediggare försökte praktisera på dansgolvet då, om ens han.

När U2 gästade Sverige 1981 råkade jag se bandet i TV. De spelade låten Eleven o`clock tick tock. Måste ha tagit åt mig på något sätt för samma vår köpte jag deras första LP Boy på vår högstadieklassresa till Köpenhamn. Bandet var ännu då inte så känt att de kunde få audiens hos påven. Men Schlager berömde Bonos sång och The Edges gitarrsound, då de skrev om den nya melodiska rocken från Irland. Läste att gruppen hade ett kristet budskap i sina texter och att de med sitt namn ville visa att alla kan, om man bara vill: Du också! Säkert är väl också att U2 anspelar på en U-bahnlinje i Berlin. Gillade LP:n Boy även textmässigt. Gick och gnolade på den under vandringar längs havet i Geta. Men allt har sitt slut och så även Boy. Sålde den nämligen billigt tillsammans med många andra av mina rockskivor till en ivrig rysk musikdiggare på torget i Helsingfors förra sommaren då jag var i lite akut behov av pengar. 

I början av 80-talet kunde man se en video på MTV där svarta män talade i takt med musiken. Musiken var funkig och kom att kallas hip hop, eller rap. Det var gatans musik, som den levde i de fattigare delarna av de amerikanska storstäderna. Videon och låten jag tänker på är Grandmaster Flashs The Message. Som jag ser det blev låten stilbildande och upptakten till den rapmusik som kom att explodera i olika riktningar bara några år senare. Men den första rapvideon var sparsmakad och rakt på. Där fanns inte det sliskiga utbud av guldsmycken, flotta bilar och halvnakna kvinnor som senare kom att dominera rapmusiken. Det fanns europeiska band som visste var det hände. The Clash packade väskorna, tog med sig master blastern och åkte till New York för att kolla in vad svarta killar snackade om på bakgårdarna där, till beatet av en stereo. Resultatet kom att märkas i soundet på LP:n Combat rock och i inledningsspåret Know your rights. Straight from the ghetto!

I Sverige har kvinnor kunnat göra rockmusik på samma villkor som män under en lång tid. Idag är det inget konstigt att kvinnor lyser som stora rockstjärnor och får samma uppmärksamhet som männen. Tänk bara på Madonna och Lady Gaga. Men det finns banbrytare för jämställdheten inom musiken. När punken kom i England slog sig kvinnorna fria och bildade band. Jag tänker t.ex. på X-Ray-spex, Crass och Siouxie and the Banshees. I Sverige fanns det åtskilliga nya vågen-band där kvinnor var med, t.ex. Tant Strul, Pink Champagne, Commando M Pigg, Elegi, Lolita Pop osv. En förebild för många av banden var ändå Eva Dahlgren, som vågade göra känsliga och privata texter på egna premisser. De här banden ville inte vara objekt för männens blickar, utan fria konstnärer med uppdrag att skildra sin vardag, eller bara ha roligt, oberoende av sin könstillhörighet. Ändå tog texterna ofta avstamp i rollen av att vara kvinna, ibland kompromisslöst, som ett slag i ansiktet: "Du ser på mig som du ser på TV, kom inte närmare. Stå inte där och glo!" (Elegi). Jag lyssnade på de här banden för att de skrev bra texter och gjorde bra musik. För mig hade det ingen betydelse om de var kvinnor eller män.

Om man tänker sig Edvards Muncks berömda målning "Skriket" så får man en bra bild av hur Theatre of hates musik kan gestaltas. Jag hörde en konsert på radion med det brittiska bandet en kväll på min sovkammare i Geta, bandade den på kassett och lyssnade sedan igenom kassetten åtskilliga gånger på väg med bussen till skolan, i skolan och så vidare. Musiken var så manisk, så vemodig, så suggestiv. Det var drivande trummor, tung bas, sugande saxofon, och så Kirk Brandons skriande sång på allting. Det var som en hatisk sorgesång ungefär. Texterna var allvarliga, om hur samhället suger ut oss alla, sa Brandon i en intervju. Det passade som hand i handske med min sinnesstämning just den här tiden, när jag gick första, och sista, året i gymnasiet, och funderade på livets mening i största allmänhet. Då jag inte kunde hitta så många kompisar att dela mina civilisationskritiska tankar med försjönk jag i musiken istället, som en "Rebel without a brain, a rebel without a choise". Köpte ett par skivor med gruppen. Brandon gick vidare i Spear of destiny, som jag aldrig har lyssnat på. Tack Hatets teater!