När musikvideorna kom på MTV tyckte man att det var helt otroligt att musik kunde kombineras med rörliga bilder på det viset. Effekten blev ju nästan som att se bandet live. Man måste bara titta vad bandet hittade på för att marknadsföra sin musik. U2 åkte 1982 upp till Sälen och spelade in New years day i djupsnö och med skog och fjäll i bakgrunden. Man tyckte att det var snyggt och enormt på något vis. Men det tog inte länge innan hela musikvideobranschen liksom spårade ur. Det blev en ekonomisk kapprustning utan like, och en musikvideo på MTV blev en nödvändighet för att alls räknas in bland band som lyssnades på. Man skulle ha pengar, idéer och kontakter för att vara någon man alls kunde räkna med. Ibland var det videon som försökte sälja musiken och inte tvärtom. Jag tänker till exempel på tekniken bakom Peter Gabriels låt Sledgehammer från 1986. Sett så här i backspegeln kan man lugnt säga att det var musikvideorna och MTV som kom att döda det seriösa intresset för rockmusiken.

Det som kom ut från nya vågen eller postpunk-eran i Sverige var också en massa band som textmässigt var väldigt speciella. Det var inget rakt, upproriskt och lättförståeligt budskap dessa bands texter förmedlade, utan något som kan kallas nonsens, eller galen kreativivitet. Det fungerade lite som det lilla barnet som vägrar vara vuxet, förståndigt och rationellt. Jag tyckte om de här banden och deras uttryckssätt. Det fanns en frihet i det att vägra skriva efter färdigt uppställda mallar. TT-Reuter från Lund skrev texter om grekiska gudar, Extra från Göteborg (med Anne-Lie Rydé) skrev om flickan Lola Gorgonzola, Dagens ungdom från Hudik hade picknick på en bilparkering, göteborgarna Cosmic Overdose skrev Köttbulleboys och Dom dummaste från Gamla eken slog alla rekord på dumhetens område med sina Jesu Kristi 100 krig. Jag förstår väl det här behovet av att exponera sin galenhet. Nuförtiden finns ju de sociala medierna där folk får slänga sig tokiga hur de vill i alla sina bloggar och på diskussionsforum. I början av 80-talet fanns bara den analoga kanalen, som nådde ut via ljudförstärkaren till publiken. Och jag tycker att det var roligare förr. Nu önskar bloggen god jul och gott nytt år.

Den svenska rocktrubadur, singer-song-writer, eller vad man ska kalla honom, som jag lyssnade mest på var Ola Magnell. Hans album Nya perspektiv från år 1975 blev en textmässig guldgruva för mig. Jag lärde mig i stort sett alla texter utantill. Och det var mycket text i Magnells sånger, mycket patos och ganska mycket klagande. Men han var så privat och så utlämnande, väldigt sympatisk, som en lärofader för mig. Ola Magnell från Kalmar var en skygg och smått neurotisk man, utan världens bästa självförtroende. Han har alltid levat lite utanför, aldrig slagit igenom. Och han verkar ha trivts med det. Varför ska jag få ett kulturpris? minns jag att han en gång svarade på en journalists fråga. Om Ulf Lundell var elgitarr och både Springsteen och Dylan samtidigt, så var Magnell endast Dylan, och en akustisk gitarr. Det textflöde som jag möte i Magnells låtar var utan hejd. Jag fick ofta ta ordboken till hjälp. Det var i Magnells låt Rulltrappan från LP:n Höstkänning (1977) som jag t.ex. för första gången hörde uttrycket "krossa kapitalet", som ett ställningstagande mot konsumtionshysterin. Ola Magnell kunde vara både mjuk och hård, otroligt sårbar, samtidigt som väldigt arg. Så känsliga ballader som Vällingklockan och Ungmön dansar genomsyras av naturstämningar och livsvisdom. Det var poesi som slog an på mig. Jag har aldrig sett Magnell live, trots att han spelat på Kumlinge visfestival på Åland. Kanske blir det ännu av. Man vet ju aldrig. "För när du inte längre har nån chans att vända, och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv. Det är då först då som saker börjar hända, och det är då som du kan börja skönja nya perspektiv."

En svensk slagverkare som jag inte kan få grepp om är Per Cussion. Han förekom på en hel del skivor med band som spelade reggae, calypso eller soca på 80-talet, bl.a. Dag Vag, Aston Reimers Rivaler, Peps blodsband. Men så hade han ett eget band också, som hette Per Cussion Allstars, och som gav ut skivan Don´t stop, vilken senare kom att bli en kultskiva för hip hopen i Sverige. Men vem var Per Cussion? Vad heter han på riktigt? Vilka instrument spelade han, utom percussions? Det är frågor som jag gärna skulle vilja ha ett svar på.

De två finska band jag kände till, utom Hurriganes, i början av 80-talet var Pelle Miljoona och Eppu Normaali. Jag visste att de var punkband, men inte att de var ganska olika musikaliskt sett. Jag minns att jag bandade låten TV på en dålig kassett från radion och spelade den sedan i min kassettbandspelare våren 1980. Jag visste inte då att den energiska och aggressiva musiken var Pelle Miljoona. Det jag visste var att detta var något nytt och spännande. Pelle var allvarligare och kom från Helsingfors, Eppu var från Tammerfors och hade en barnslig lekfullhet. Jag har förstått att en viss rivalitet fortfarande finns mellan banden. Eppu spelar inte så gärna i Helsingfors. Eppu Normaali fick jag se ett par gånger på 80-talet, Pelle Miljoona först för ett år sedan, som United. Trots att jag inte förstod vad de sjöng om var sångaren i Eppu en rolig uppenbarelse, Pelle hade fortfarande, som nybliven 60-åring, urkraften kvar. Även engagemanget för en bättre värld samt ställnings- tagandet mot droger och överkommersialiserad musik lever kvar hos den gamla klassläraren. Det är lätt att bli hemmablind när man lever i ett lands musikkultur. När jag var till Berlin på klassresa med Ålands folkhögskola år 1984 träffade vi ett par tyska punks där. De sade att de kände till en hel del finska punkband, men inget svenskt.

Att det var Pugh Rogefeldt som började skriva rockmusik på svenska det har man alltid haft för sig. Så har det alltid sagts. Och nu har jag också fått det bekräftat. Läste "nördboken" Livet är en fest, om 46 år svensk rock- historia, där svenska musiker uttalar sig om rockmusik, och det framgår att Pughs genombrott år 1969 på svenska har betytt mest för de flesta. Det var han som definitivt bröt med den trend att skriva på engelska, som då rådde. Efter honom blev det häftigt och rätt med svenska texter. I den vevan som jag själv började lyssna på svensk rock så var det en självklarhet att texterna var på svenska, åtminstone för mig. Det var inget löjligt i det. Men konjunkturerna har skiftat och skiftar fortfarande. Svensk rock- och popmusik har vuxit sig stor och går som exportvara i världen, och för att slå, så måste man ju skriva på engelska, som Europe och Roxette. Men för mig är det fortfarande svenska som gäller.

1981 kom skivan Punk is not dead med det skotska Oi-punkbandet The Exploited. Jag har aldrig lyssnat på bandet, liksom jag inte alls har lyssnat på den våg av punkband som gick under benämningen Oi! Jag vet inte ens vad Oi står för, någon punkrenässans kanske. Minns att Schlager skrev att Exploited i.o.m. sin platta bara bevisade hur död punken var. Man förfasade sig även över hur något band kunde heta något så hemskt som De utnyttjade. För mig var det nog så att punken dog, brände slut på sig själv. Den var så intensiv. Pistols slutade, Sid dog, Clash mixade in en massa musikstilar i sin musik, men behöll det rebelliska uttrycket. I olika länder gick punkvågen fram, sist kom den kanske till Finland, och överallt hade den sin historia. Dead Kennedys spelade i USA, och den grejen var något annat än punken i England och så vidare. Idag går allt igen. Det finns säkert punkband idag också. Men knappast blir det så som när punken exploderade i London 1977.

Det fanns så mycket mer att se på när man åkte till Stockholm för trettio år sedan i jämförelse med nu. Olika musikstilar profilerade sig på ett helt annat sätt via kläder och attityd då. Minns hur man bongade punkare på stan t.ex., så fanns det även skinheads, rasta-typer och något som kallades mods. Modsen bar långa gröna arméjackor med engelska Union jack-flaggan på ryggen och under den gärna snitsig svart kavaj och slips. Så kunde man ha solglasögon och köra skoter med många speglar på. Allt det kom förstås från filmen Quadrophenia med The Who. Jag kände till bara ett enda svenskt "modsband", och det var Docent Död. Docenterna gjorde låten "Solglasögon" och även "Bensin i blodet". Kan tänka mig att sångaren och låtskrivaren Joppe Pihlgren ägde en vespa. Åtminstone fick han en fortsatt karriär i TV som testförare av sportbilar. Ja, vem var det nu igen som anklagade modsen för att vara snobbar?

Barnsånger och barnramsor användes rätt så flitigt i den musik som jag lyssnade på i början av 80-talet. Tänker främst på Dag Vag, där antagligen Stig Vig just hade en förkärlek för sådana texter. På deras skivor finns t.ex. Ogräsets sång av Elsa Beskow, kända barnramsor som Per i hagen och Veckan, samt barnlekar som Byttebytt. Även andra band har gjort versioner av barnsånger. KSMB fick en hit med Torbjörn Egners Rövarnas visa, Herr Marmelad gjorde sin egen Styrman Karlsson-låt av Hasse Alfredssons original, Ebba Grön gjorde om Nu tändas tusen juleljus och Peps Persson parafraserade Blinka lilla stjärna. Jag tycker att det är en styrka när rockmusiker vågar återvända till barndomens skattkammare. Det lilla barnets liv har ett egenvärde och i de nya rock- versionerna ställs detta liv ofta i kontrast till ett alltför komplicerat vuxensamhälle. Känner någon till flera texter från barnlitteraturen som blivit rocktexter?

På TV gick under 80-talets första hälft en hel del musikprogram där bra band kunde dyka upp. Minns Måndagsbörsen, Bälinge byfest och Nöjesmassakern. En gång kom modspunkarna The Jam till Sverige och gästade Måndagsbörsen. Fansen kom aldrig att synas framför kamerorna, men stod istället och spanade ned från våningen ovanför scenen någonstans. Bakom intervjumikrofonen fanns dock en svensk, trevlig helylletjej som kanske inte förstod att ett rockband av typen The Jam inte alltid är så trevliga mot journalister. Hon kom aldrig någonvart i intervjun med Paul Weller, som bestört och resignerat utbrast: Can you belive this, som en slags sammanfattning på den intervjun. Jag kände faktiskt lite sympati för intervjutjejen då. Hur kunde hon veta vem hon hade att göra med? Intervjun ligger faktiskt ute på You tube, för den som är intresserad.