Skivan Magaza Stomp från 1981 med Roffe Wikström och hans Hjärtslag är en samling blueslåtar inspelade live som närmast har vuxit med åren. Lånade den på bibban på 80-talet och bandade den på en av de fem marks Philipskassetter som jag köpte i hundratals och hade i en låda i sovrummet. Då var jag inte frälst på blues. Roffe kändes lite som en blues-relik från landet som man kunde dra på munnen åt. Jag tyckte att texterna tog ett alltför hårt mansperspektiv och att de lidelsefulla gitarrsolona var för långa. Idag hittar jag lättare in i musiken. Texterna känns angelägnare, gitarr- och saxofonriffen sitter rätt och Roffe kan sin blues. Kan jämföra honom med Totta Näslund och Torstein Bergman, som har samma intima känsla och folkliga solidaritet. Roffe har hållit hårt fast vid sin mission att hålla på och spela sina bluesor, tills han inte längre orkar stå, som han sjunger i Roffes blues, och det ska han ha credits för i en tid där man lätt vänder kappan efter vinden. Blues är Roffes religion och själv predikar han om att vi ska bygga oss en kyrka som inga gudar har, bara en spegel där vi kan se oss själva som vi är. Han talar för alla dem som inte har någon annan som talar för dem.

I början av 80-talet kunde en grov översikt av den åländska rocken, om man bortser från Pux och Yester som spelade covers på ungdomsgårdsdanserna, lätt sammanfattas med blues och hårdrock. Hårdrocksvågen levde på ett både musikaliskt och mera vardagligt plan med förebilder som Kiss, Rainbow, Rush, Whitesnake, WASP, Iron Maiden osv. Det fanns band som kopierade AC/DC eller Mötley Crew både musikaliskt och utseendemässigt. Kanske var det den ursprungliga åländska jägar- och fiskarmentaliteten som fick sitt fortsatta uttryck i långa gitarrsolon eller pudel- rockfrisyrer? Bluesen levde också på sina gitarrsolon och sin bluesiga treackordsskala. Den hade överlevt både sextio- och sjuttiotalet med Hendrix och Beatles, och jag vet inte hur många åländska band som de facto spelade Dust my broom nästan på publikens begäran. De flesta av de åländska banden sjöng också på engelska, och rätt få gjorde egna låtar. Några lysande undantag mot de ovan nämnda reglerna fanns dock, och de kunde stavas: Doctors, Good Evening Manchester, Gycklarnas afton, Pop-Sixten och Ultimatum. Doctors var värdiga arvtagare till den typ av åländsk root-rock som innehafts av Röd Granit, med texter på svenska som både kittlade och gisslade kor som var heliga i öriket. GEM hade uppstått ur mindre bandsammansättningar av pojkar som visste vad punk och nya vågen var bättre än mången annan, även om det musikaliska uttrycket inte var fullt så rått och rakt att det blåste publiken av stolarna. Ändå är det GEM som släppt den enda åländska rockvideo som jag sett. Gycklarnas afton var mera pop än rock. Drivmotor var Peter Hägerstrand, som kunde förena vackra melodislingor med bra tryck och tänkvärda texter på svenska. Pop-Sixten var nästan mera bildkonstnär och författare än musiker. Hans rytmsinne låg antingen en och en halv takt före eller efter kompbandet, utan att det störde. Det var attityden, modet och glädjen som var Sixtens varumärke - samt det att han gjorde egna, märkliga, låtar. Så var det Ultimatum. Vi kunde inte spela så bra som alla andra kanske. Men vi hade den rätta punkiga attityden och spelade också reggae. Våra uppträdanden var mera musikaliska happenings än slipade uppvisningar i stil och precision. Och jag tror att det var rätt så många som var avundsjuka på det.

Det måste ha varit vintern 1979 då Boppers kom till Idrottsgården i Mariehamn. Det var min första större rockkonsert och jag var såld direkt. Brorsan och jag gick dit som till vilken fotbollsträning som helst, och alla var där, alla stans barn och ungdomar. Minns hur jag stod i ett folkhav nedanför scenen och beundrade de coola 50-talsrockarna från Sverige, som med brylcream och häftiga kavajer framförde den ena rocklåten efter den andra. Peter Jezewskij som stod i mitten var ledaren, men Mats Lagerwall var mysigast. Att allt blev en sådan succé beror nog på att 50-talet var på modet just då. Man lyssnade på Hurriganes, såg på Gänget och jag i TV och hade nyligen sett Grease på bio. Man gillade Sha na na. På de skolfester man varit på hade banden bara spelat femtiotalscovers. Det var som om sextiotalet aldrig hade ägt rum på Åland, åtminstone inte för oss som kom från Scheffersgränd - och raggare fanns det ju gott om redan då. Konserten slutade med a capella-stämsången Good night sweet heart well its time to go. Och det var ett under att man inte blev sjuk och borta från skolan sedan, efter att ha gått hem genomsvettig i sina tunna jumpaskor.

I början av 80-talet hörde jag något radioprogram som spelade musik från Sydafrika, närmare bestämt från det agrara området Soweto söder om Johannesburg. Musiken var så pigg och sprittande, att jag bestämde mig för att försöka få tag på någon skiva med den musiken. Via postorderkatalog köpte jag samlingsalbumen Soweto från1982 och Zulu jive från 1984. Jag ångrade mig inte. Musiken är många lager av rytmer på varandra, men knappast från trummor, utan från bas och gitarrer, och andra afrikanska rytminstrument, jublande saxofoner och en sång och körstämma som ackompanjerar varandra. Texterna handlar antagligen om livet i fattigdomen i stadsdelen, där nästan alla invånare är svarta, efter att apartheid-systemet beslutat om denna segregering. Ändå är musiken så positiv och medryckande. På 80-talet fanns ett vaknande intresse för Soweto och musiken där. Efter en tid av depression åkte Paul Simon dit och spelade in sitt Graceland-album, som kom ut 1985. Han hade nämligen hört en kassett med den glada sydafrikanska musiken. Det var inte politiskt korrekt att åka till Sydafrika som bojkottades på grund av rasåtskillnadspolitiken, men ändå måste man se Simons aktion som ett ställningstagande för de förtryckta invånarnas musik och kultur. Och att musik är ett mäktigt vapen i politisk kamp, och går över alla ras- och språkgränser,  visade ANC-rörelsen och musiker världen över som vid den här tiden engagerade sig i kampen för upphävandet av apartheid i Sydafrika.

Svenskfinland har inte producerat så många rockband av betydelse. Det är oftast ganska så intetsägande epigon-musik (ängsliga försök att försöka efterlikna någon) som kommer från Svenskfinland. Mycket av den finlands- svenska rocken och rappen har också uppstått i akademiska kretsar. Kanske inverkar de finlandssvenska fonderna och det instängda klimatet i ankdammen negativt och hämmande. Man vågar inte svettas på riktigt, inte kasta slipsen och den vita skjortan, för att kanske bli stämplad som "rock-pojke" eller något ditåt. Men det finns undantag där text och musik har blivit något alldeles extra. Viktor Hurmio & Fetknopparna skrev 1983 låten Evitskog, som handlar om livet i den lantliga byn i Kyrkslätt. Viktor kom själv därifrån. Där finns den rätta ironin och humorn, det rätta greppet om gitarren och micken. I en intervju 25 år senare betonar bandmedlemmarna hur viktiga texterna var för dem. Man tar ställning till olika företeelser i det lilla Svenskfinland (videotittande, hårdrock, spurgus, statusprylar) på ett rakryggat sätt som är ovanligt idag. Tanken går nästan till Frank Zappa. Jag önskar att mina elever i den svenskspråkiga skola i Kyrkslätt där jag för tillfället jobbar skulle återupptäcka Viktor Hurmio och känna stolthet över det han gjorde då och över sig själva. För vad man än kan tycka om finlandssvensk rock så känns det som Viktor Hurmio gjorde rätt så unikt om man ser i backspegeln idag. 

Elvis Costello kom fram samtidigt som punken. 1977 släppte han debutalbumet My Aim is True. Jag fick på något sätt tag på albumet via min kusin, som hängde bra med i rocksvängen. Elvis Costello var new wave direkt, före begreppet ens var uppfunnet. Det är svårt att beskriva hans musik, liksom även han själv som artist. En egensinnig, argsint, inåtvänd powerpop (innan powerpopen fanns som begrepp) kanske? Texterna är vardagliga: handlar om människor som beter sig dumt, flickvänner som sviker och relationsproblematik. Texterna känns rätt introverta, men det sätt Costello sjunger, liksom kvider fram dem, är samtidigt den största behållningen med sångerna. Costello känns avig på ett rätt sätt. När han t.ex. sjunger I`m not angry, så tycker man att det är just det han är: arg. Få har väl som Elvis Costello uppträtt som ambassadörer för musiken efter punken. Både som producent och programledare i TV har han lyft fram nya artister (bl.a. Pogues) och välkända root-musiker. Kanske man kunde utnämna Elvis Costello till den första new wave-root-musikern?

1980 kom Ulf Lundells LP Längre inåt landet där låten Stackars Jack finns med. Fem år tidigare hade Lundell skrivit romanen Jack, som blev en klassiker för en hel generation. Lundell talar till sin romanperson i Stackars Jack. Vad blev det av Jacks drömmar egentligen? Kan Jack bara gå på som vanligt, i fullt tempo med braja, bärs, booze och brudar, varvat med drömmar om en mera stadgad tillvaro med hus, fru, barn vid något lugnt ställe på landet där vattnet flyter förbi? Eller är Jack tvungen att lämna parken och skynda ikapp oss andra? Har han något viktigt att berätta oss - så här en 40 år senare? Jag tror absolut det. Vi behöver alla drömmarna, vännerna, romantiken och livsgnistan. Vi behöver den frihetstörst och den upproriskhet som Jack delade med många andra likasinnade i sin generation. Jack var, liksom Lundell alltid varit, vargen på prärien, som vägrade ställa in sig i den fålla, som samhällsetablissemanget så gärna tilldelar dig. Vargen som söker, som hungrar och törstar, efter kärlek och äventyr, gemenskap, och ett meningsfullt liv. Så jag tror, Ulf Lundell, att vi kommer att behöva Jack i framtiden också.

Många av de artister som fortfarande är aktiva i Sverige och som jag lyssnar på har någon kontakt till punken, trots att musiken de nu spelar är mera pop eller åt vishållet. Gemensamt för dem alla är att de har en grundinställning som lyfter fram de värden som punken stod för. Jag tänker t.ex. på upproret och kampen för "en bättre värld". Emil Jensen från Skåne är en känslig låtskrivare med miljöengagemang. Han lyssnade mycket på Billy Bragg och new wave-bandet The Cure. Staffan Hellstrand missade inte Sex Pistols och Clash i London när det begav sig 1977. Hellstrands texter är små engagerade berättelser om människor och vardagsmysterier, som man gärna vill drunkna i. Även Stefan Sundström har sina förankringar i punken, trots att han spelar i det närmaste visor. Han känner gänget runt före detta KSMB väl, men stod även Cornelis och Allan Edwall nära. Typiskt för dem alla tre är att energin finns där. Det är inget sentimentalt och ängsligt gitarrskole-knäppande på akustisk gitarr, utan hellre ett rått slag med hela handen över strängarna. Och de vågar göra sin egen grej och stå för det.

Progressiv rock hade en annan innebörd i England än i Sverige. När den svenska proggen var politisk medveten musik är väl det typiska för den brittiska det musikaliska experimenterandet med långa solon av olika instrument lagda på varandra samt en vurm för ett mytiskt föflutet i texterna. Låtarna var ofta långa och tekniskt avancerade. Banduppsättningen var väl tilltagen både gällande musiker och utrustning. Grupper som Supertramp, Yes, Pink Floyd, Genesis och Jethro Tull gav megakonserter. En 80-talsvariant var Mike Oldfield. Jag visste inte då jag lyssnade på Heavy Horses att det var progressiv musik. Jag visste bara att det fanns en längtan tillbaka till ett enkelt jordnära liv i LP-titeln. Det var det jag sökte hos Jethro Tull: en bekräftelse på det enkla livet, det utan lyx, status och moderniteter. Jag hittade något grön-brunbyssjigt, en jordförälskelse, något naturnära i textraderna om arbetshästarna som nu lagts åt sidan för traktorerna som tagit över. Annars domineras ju Jethro Tulls musik av frontfiguren Ian Andersons sång och flöjtspel. Jethro Tull har klara folkmusikinfluenser, men blandar upp den med rock. Kan nu idag tycka att Andersons sång påminner om Cat Stevens. Det gigantiska i den progressiva musiken monterades ned ganska så effektivt av punkrörelsen 1977, som tvärtemot det storslagna strävade efter primitiv, rå, energi, amatörism, trummor, bas, gitarr, sång - samt ett ofta samhällsengagerat budskap i texterna. Heavy Horses kom 1978.

England har en lång tradition av pubrock och det är svårt att säga vad som egentligen räknas till pubrock. Redan på sextiotalet spelade ju Beatles och liknande band på The Cavern club i Liverpools docklands, och Animals i Newcastle, Stones i London, var inte det pubrock? Det som jag närmast förknippar med pubrock är väl Dr. Feelgood, kanske Rockpile och senare Nine below zero. Man kan säga att pubrocken banade vägen för punken i England. Joe Strummers 101:ers kan kategoriseras som ett pubband, ett utpräglat liveband. Bandet föregick hans följande projekt The Clash och intensiteten finns redan där, i Strummers sång, i tempot, men det är rythm`n blues eller rockabilly. Strummer gillade 50-talsrocken. Det finns covers på Chuck Berry, Stones och Doors med. Skivan är inspelad 1975-76 och utgiven 1981. Personligen kan jag tycka att Strummers frasering påminner om Remu Aaltonens i Hurriganes. Det går snabbt, han hinner knappt andas mellan raderna - men det svänger utav bara tusan.