När jag lyssnade som mest aktivt på ny musik i början av 80-talet var begreppet New Wave redan etablerat. Det stod för i stort sett all musik som kom efter punken 1977 och som inte var direkt punk, men nog inspirerad av den. Visserligen fanns det då också musikgenrer som hade en bättre benämning, såsom reggae, ska eller rockabilly, men all övrig pop eller tillochmed rock, som inte lät traditionell blues, progg eller femtiotal, kunde definieras som New Wave eller nya vågen. Gemensamt för dessa band var väl att de sökte sitt eget personliga uttryck, istället för att falla direkt tillbaka på rötterna. Det märktes såväl i musiken som i uttrycket i övrigt. I Sverige fanns det en hel drös nya vågen-band, och jag kände väl till de flesta. Det var Commando M Pigg, Ståålfågel, Cosmic Overdose, Elegi, Brända Barn, Diestict, Lolita Pop och så vidare. I England var det bland andra Echo and The Bunnymen, Cure, Theatre Of Hate, Magazine, Adam and The Ants. I USA kanske Blondie och Talking Heads. Det är oklart om man kan benämna alla syntband som kom fram vid den här tiden New Wave. De hittade sin egen definition i New Romantics. Så skulle jag kalla t.ex. Lustans lakejer i Sverige mera för nyromantiker eller syntpopare än New Wave. Men definitionerna är suddiga, och suddades ut alltmer allteftersom 80-talet gick mot sitt slut.