A-sida: It`s a Man`s Man`s Man`s World

B-sida: I`ll Go Crazy

The Residents har alltid varit lite underliga för mig. Undrar om bandet någonsin har avslöjat sitt utseende. De är mera som maskiner. Kanske ett av de första banden som körde helt med maskering, även om maskerna i Residents fall har skiftat. Och musiken då? På den här singeln från 1984 gör de James Browns It`s a Mans World i sin mekaniska tappning. Sämre än originalet, man undrar varför bandet gör låten överhuvudtaget. På B-sidan är man kanske mera sig själva. I`ll Go Crazy handlar väl just om det, att bli, eller vara galen. Och det är väl det enda jag får ut av den här singeln: ett udda, galet band, med ett udda, galet sound.

Min bekantskap med Kylans rockorkester från Umeå går tillbaka till år 1981 och singeln I Lycksele finns ingen hundpsykolog, som jag köpte. Snapshot (1983) är det första studioalbum jag lyssnar på. Jag känner direkt att det här är ett band som vill förmedla något. Snapshot går mycket på linjen ensamhet/ gemenskap. Så skrattar man till exempel åt "Elak ung man", som syns i tidningen och vill köpa sig en kvinna från Thailand. I motsats till detta ställer man den unika personligheten, som inte strävar efter allmänhetens erkännande, i "Allt det jag gjort". "Aldrig ensam igen" besjunger tvåsamhetens lov. Så har jag också tänkt, det har jag också varit tacksam över, tänker jag. På sidan två drar man ner på tempot och låtarna blir mera av berättelser. "Kroppens språk" är en hyllning till det intima språk som går utöver det muntliga och som utgör det verkliga kittet två människor emellan. 

Musikmässigt står Kylans med ena foten i den norrländska proggen. Men det är en fräsch och powerpoppig typ av blues man spelar upp, speciellt på skivans första sida. Energin finns tveklöst där. Skivan är en sympatisk lovsång till de enkla glädjeämnena i livet, dans, resor, kärlek och betydelsen av att hålla fast vid den egna personligheten.

A-sida: Låt solen värma dej

B-sida: Back in the business

När man pratar om vem som var Sveriges folkkäraste artist, står säkert valet mellan Lasse Berghagen och Ted Gärdestad. I valet mellan dessa två föredrar jag själv Ted. På den här singeln från 1980 sjunger Ted Gärdestad duett med Annika Boller. Låtarna känns hurtfriskt uppfunkade som någon Electric Banana Band-låt, lite olikt den melodiösa pop Ted Gärdestad gjorde på 70-talet. Gillar ändå a-sidans låt bättre, då den har ett människonära budskap. Helt enkelt att vi bör låta solen värma oss, så att vi kan värma varandra. Jag har dock lite svårt att urskilja Annikas röst, då den låter så lika Teds. Låten är gjord av Ted tillsammans med brorsan Kenneth, liksom så många andra av Ted Gärdestads låtar.

Människor måste nödvändigtvis tävla i allt, så förstås också i musik. Men egentligen är det en omöjlighet att tävla i musik, eftersom musiksmaken är som baken, dvs beroende på vem som lyssnar. Tävlingarnas antal och popularitet har ökat i allmänhet, och tävlingsklimatet har också blivit råare, i och med förnedringstelevisionen, som Idols eller Masked Singer. För fyrtio år sedan tävlades det endast i Eurovisionschlagerfestivalen, och då enbart i det musikaliska. Idag får man också poäng för klädsel och framförande. Kanske jag upplevs som en tråkig bakåtsträvare när jag säger att musik inte kan poängsättas, men jag tror att alla skulle gynnas av en mindre tävlingsinriktad inställning. Låt oss istället göra och lyssna på musik för den otroliga källa till kraft och glädje som den är, och inte som ett sätt att profilera sig mot andra.

A-sida: Det ljuva livet

B-sida: Romans för timmen

Den här singeln kom år 1981 i samband med bandets tredje LP Det ljuva livet. En trött fredagkväll när man inte orkar stå emot det sockersöta draget hos Noice, så tycker man det låter tidstypiskt oslipat och lite charmerande. Att de ville börja leva det ljuva livet efter att ha kravlat sig upp ur tunnelbanan var väl bara symptomatiskt. Som hit betraktad fungerar faktiskt Det ljuva livet här. På B-sidan har bandet en historia om en vän som dog tidigt att berätta, och för det måste man också ta av sig fredagshatten. Roligt att Hasse Carlsson sjunger med sån oskuldsfull tonårsröst. Precis som om de skulle vara med i någon talangtävling för årets unga rockgrupp eller någonting.

När sjuttiotal blev åttiotal jobbade mamma på Lisco bok- och pappershandel i Mariehamn. Hon tog ofta hem veckotidningar som man fick läsa, bland annat Vecko Revyn. Jag minns att jag sökte upp alla bilder på punkare och läste också reportagen om dem med fascination. Hemsidan Punktjafs har publicerat några av dessa vimmelbilder och även någon bild från Expressen och Aftonbladet. Jag känner faktiskt igen ansiktena, och tar mig därför friheten att stjäla dessa bilder från Punktjafs. En kul grej när man åkte till Stockholm då när punken var en grej, var att bonga punkare. Man kunde väl se så där en par tre varje gång. Så håll till godo!

A-sida: Unite And Win

B-sida: I`m A Man

Det var inte lätt att piska liv i punken 1980 när den här singeln med ett av de klassiska punkbanden, Sham 69, kom ut. All energi tycktes redan ha gått ur den första vågens punk då. Unite And Win har ett heavy-stuk, som bara understryks av det skräniga gitarrsolot i slutet av låten. Budskapet går mig också förbi, vem är det som ska förenas och vinna? I I`m A Man så lutar sig Shammarna mera mot pubrocken och jag kopplar inte heller här vad det är så speciellt med att säga: jag är en man. Det är säkert inte bandets fel att materialet till singeln är så urlakat. Punken hade egentligen redan dött i England. 

Jag har tillbringat julledigheten med att läsa Carina Burmans stora Bellmanbiografi från 2021. Carl Michael Bellman var kunglig hovsekreterare och hovskald främst åt kung Gustav III, och även beroende av honom för sitt uppehälle. Mitt intresse för Bellman går tillbaka på Imperiets singel Märk hur vår skugga, som är Fredmans epistel 81, från år 1985. Episteln är den nästsista i samlingen Fredmans epistlar (1790) och är en begravningssång. Bellman förenar krogen och döden på ett sätt som ingen annan svensk poet. I 1700-talets Stockholm var döden ständigt närvarande. Många av Bellmans syskon och barn dog unga. Bellman skrev ofta begravningsdikter. I boken framkommer också hur ofta Bellman raljerar med döden, ofta i form av Karon med sin båt på väg över floden Styx, eller som liemannen. Det kan hända när han skildrar sjukdom eller bakfyllerus. Också erotiken är nära förknippad med död hos Bellman.

Det var på många sätt gripande att läsa biografin. Livets förgänglighet, liksom Bellmans ständiga kamp mot dålig ekonomi, berörde. Även att det mesta Bellman skrev uppmanar till att dricka och var glad minns man. Man glömmer ofta Bellmans allvarliga, religiösa skriverier. Den tjocka boken är indelad i tre kapitel: morgon, middag och afton. Också det en påminnelse om livets korthet. Därför kan det löna sig att läsa boken långsamt.

A-sida: Another Heartbreak

B-sida: The Judge And The Jury

I början av 80-talet hette Ekenäs stoltheter Paul Oxley`s Unit. Jag minns att jag såg bandet, som bestod av en inflyttad engelsman och finlandssvenskar, spela på Pub Bastun i Mariehamn. Deras största hittar var onekligen Another Heartbeat samt Living In The Western World. Innan bandet hette Unit var det Radio, som gällde, och här är deras första singel från 1980. När jag lyssnar på dem idag hör jag ett polerat sound och en låt med hit-potential (A-sidan), men helhetsbilden bir ändå föga originell och slätstruken. Kanske hade man bråttom att göra denna singel, vad vet jag? Lite kuriosa är att bandmedlemmen Kjell Ekholm idag gör den helt ideellt drivna musikpodden MPoP i Yle Vega, där han spelar musik från 60- och 70-talet.

A-sida: Tuff We Tuff

B-sida: Ways Of The Lord

Jag blir inte riktigt klok på var jag hörde låten Tuff We Tuff med London-reggaebandet Aswad. Den finns på albumet New Chapter från 1981, men när jag lyssnar på det i efterhand så har jag inget minne av någon av de andra låtarna på skivan. Inte heller på Aswads Showcase, som jag dumt nog sålde, finns låten med. Så jag hittade den på en singel från 1981. Tuff We Tuff är en väldigt bra reggaelåt. Det är väl därför den fastnade i minnet. Den berättar om hur det var att vara svart i England under Thatcher-eran. Samma survival-känsla som man hittade i Bob Marleys låtar om Trenchtown Kingston Jamaica finns här. Pengarna som betalas till dig på fredag räcker knappt tills du är tillbaka på måndag. Men kanske låten var med i något TV-program om engelsk reggae som jag såg på åttiotalet?