A-sida: Bustin` Out
B-sida: Over & Over
Det funkiga electro-avantgarde-bandet Materials singel från 1981 andas väl den tidens melodi. Funkig dansmusik var väl rätt populär på nattklubbarna i The Big Apple, men jag kan nog efterklokt konstatera att jag inte missade något väsentligt. Basen är förstås rätt så bubblande och uppkäftig, men resten blir för mycket disco-soul i min smak. En mix av för många musikstilar samtidigt kanske. Rotlös musik för ett rotlöst släkte nattsuddare.
Solveig var ett omisskänneligt inslag i det åländska musiklivet under hela åttiotalet, när jag var med för egen del. Hon satt alltid med på ett hörn med sitt dragspel vid varje tillfälle där det spelade ett band, om det så var på Pub Bastun, Åländsk musikfestival i Badhusparken eller Rock Off på torget. Alltid glad om hon kunde känna igen någon melodi. Jag minns speciellt när hon spelade med Hellens hårband på Pub Bastun, som också de hade ett dragspel med i bandet. I det åländska punkbandet Ultimatums repertoar gillade hon bäst Små grodorna. Hemma i Geta brukade Solveig sitta och spela med melodier i radion. Det var så hon lärde sig bäst. När hon skulle till stan för att spela med något band tog hon dragspelet med sig på bussen. Nu bor Solveig på De gamlas hem i Jomala, och ibland när hon besöker kyrkan sitter hon på sista bänkraden och spelar med i psalmerna på en liten melodika, för dragspelet har nu blivit för tungt att bära med sig. Men jag är säker på att hon fortfarande spelar på sitt rum, så pass mycket att det inte stör.
A-sida: I Think About Your Lovin`
B-sida: Working Man Blues
Väldigt överraskande att de forna flickcharmörerna, pojkbandet The Osmonds, som på sjuttiotalet gjorde smöriga hittar som Crazy Horse, 1982 spelar renodlad country, som i sin yttersta form låter som Johnny Cash. På bara tio år lägger man de glassiga paljettkläderna och den utstuderade koreografin åt sidan, och istället tar på sig de trasigaste jeansen och skitigaste bootsen. Även röstläget har sjunkit åtskilliga oktaver i basen, och det låter nu som om man är en solosångare, och inte en flock på fem-smutsiga-små-fingrar-brorsor, som kört truck längst de amerikanska higwayerna i minst fem år. Skulle vara intressant att läsa bandets självbiografi (om det finns en sådan) för att ta reda på vad som egentligen hände.
Fick ett tips av Kapten Ö-Tom om hans reggaeprogram med anledning av att det var femtio år filmen The Harder They Come hade premiär. Filmens stora stjärna, musikern och gangstern Ivan, spelas av Jimmy Cliff, som säkert i sin tur var Jamaikas första filmstjärna. Kapten Ö-Tom följer sedan i sitt program upp filmen med ett utdrag från dess soundtrack, innan han knyter ihop säcken med att nämna en aktuell västern, The Harder They Fall, där också reggaeartister bidragit med musiken. Därefter spelar Tom reggae fritt, enligt konceptet det-bästa-av-det-bästa. När det gäller reggaens historia surfar Kapten Ö-Tom säkert på radiovågorna. Han har de facto fått sig en pratstund med både sångaren i Black Uhuru, Michael Rose, och med reggaerebellen Linton Kwesi Johnson. Det är kul med en ålänning som kan guida oss så säkert genom den jamaikanska reggaen. Vad gäller musikvalet kan jag också konstatera att Tom många gånger träffar rätt nerv. Jag gillade speciellt Stop That Train (Scotty), 007 (Desmond Dekker), Pressure Drop (Toots and The Maytals), Bass Culture (LKJ), Marcus Garvey (Burning Spear) och Soul Rebel (Bob Marley & The Wailers). Man hoppas att programmet spelas på många Blues dances i Hindersböle och Soul Shake Down Parties i Hammarland. Här är länken:
www.mixcloud.com/tom-tung-eckerman/kapten-%C3%B6-tom-plays-reggae-harder/
A-sida: Les mots qu`on n`a pas dits
B-sida: Fany
Jag gillar att Yves Duteil sjunger två melankoliska visor på franska på den här singeln från 1985. Direkt börjar bilder från Montmartre, Sacre Coeur och baquetter flimra förbi min blick och jag är fast. Vad är det som gör det melankoliskt parisiska så gripande? Det är kanske konstnärsdrömmar och konstnärsöden, i en tid då man hyllar livet och det vackra. Ett liv man inte får leva, fastän man kanske skulle vilja. Så annorlunda än det man har, men kanske ändå inte. Ska jag börja gilla något vid sidan av den musik som jag nu mest lyssnar till vore det kanske chansons?
En sjättedel av mina vinylskivor är reggae. De allra flesta köpte jag i början av åttiotalet när jag åkte till Stockholm på riktiga inköpsresor. Jag har nu igen lyssnat igenom alla. De håller absolut måttet och slår det mesta av dagens musik. Jag blir lugn och får krafter av reggaen. Tempot är lågt, rytmerna särpräglade och budskapet stabilt. Den artist jag har mest av är förstås Bob Marley & The Wailers. Annars har jag en salig blandning av jamaikansk och engelsk reggae. Det mesta är från slutet av sjuttiotalet. Jag har också en mix av olika stilar. Rootsreggaen dominerar, men jag överraskas av hur mycket jag gillar dub och dj:ing. Jag slutade köpa reggae samtidigt som de snabbare dancehallartisterna började komma fram på Jamaika. Då tappade reggaen också sin rastafari-övertygelse. Några få artister, såsom Big Youth, märkte jag att jag börjat gilla mer än då jag lyssnade som intensivast. Men jag blev övertygad om att jag inte vill göra mig av med en endaste av mina reggaeskivor, snarare köpa upp några, som jag gjort mig av med.
A-sida: Owner Of A Lonely Heart
B-sida: Our Song
Yes var ett av de superbanden som turnerade världen med megashower innan punken kom i England -77. Lyssnar på singeln ur den aspekten: hur dåligt är det här egentligen? Och nog är det flådigt i överkant. Som ett gäng gremlins som fått tag i ett ämne som får dem ännu mera på högvarv. Det är uppskruvat så det förslår. Kanske som en blandning mellan Sparks och AC/DC. Owner Of A Lonely Heart är ändå en sympatisk låttitel. Singeln kom 1983.
Det gjordes en hel del bra svenska covers på kända reggaelåtar runt år 1980. Peps Persson var först ut med sitt Blodsband. Redan 1975 gjorde han covern Styr den opp på Bob Marleys Stir It Up (1973). Året efter kom Liden Såg - Marleys Small Axe (1973). Hyreskasern från 1978 var Peps version av Jacob Millers Tenement Yard (1975). Från Skåne kom också Rotpuls som gjorde sin Tjatig 1981 av Toots and The Maytals Chatty Chatty (1980). Reggae Team med Tomas Gylling vid spakarna var de första, som jag känner till, att göra en cover på en engelsk reggaelåt. Vakna från 1982 är Linton Kwesi Jonsons Fite Dem Back (1979). Slutligen vill jag nämna Ebba Gröns singel Tyna bort från 1981, som är Fade Away (1976) av Junior Byles på svenska. Alla versioner är lyckade och tåls att kolla in.
A-sida: ...und dann ein Lied
B-sida: Deine Augen
Att köpa en singel på tyska med den belgiska chanson-sångaren Salvatore Adamo var ett bottennapp. Chansons ska sjungas på franska, och det här liknar mer sentimentala tyska sjömanssånger. Visserligen förstår man väl lite mer vad texten handlar om, men frågan är om man känner sig bättre av det. Kanske man ändå kan stå ut med Deine Augen, som handlar om allt gott man kan se i den omsjungna kvinnans ögon. Det här påminde mer om en sockersöt schlager från 50-talet, trots att den var utgiven 1980.
Livealbumet Dance Craze från 1981 med det bästa av brittisk ska-musik hörde jag säkert någon gång hemma i bunkern hos min vän Igge, när jag besökte honom i början på åttiotalet. Vill man ha en uppfattning om den ska-våg som gick över de brittiska öarna under det tidiga åttiotalet, så kan man med fördel lyssna på detta album på Spotify eller Discogs. Det är en otroligt energisk, rolig och dansant musik. Alla låtar är runt tre minuter långa. Kanske är det därifrån The Selecter tog titeln till låten Three Minutes Heroe? Hur ska man då beskriva den brittiska ska-musiken från den här tiden? Ja, som en blandning mellan jamaikansk roots-reggae och brittisk punk. Det går ibland så snabbt att man förvånas över att musikerna hänger med. När Fatty i Bad Manners sjunger verserna i Inner London Violence låter han därför som Remu i Hurriganes. Om man ska nämna ett instrument som genomgående utmärker musiken så är det saxofonen. Skivan är förresten ett soundtrack på en film med samma namn.